Syndig eller dygdig?

Alla har väl sannolikt hört talas om De sju dödssynderna, om inte annat så har många säkert sett filmen Se7en. Häromdagen, jag minns inte i vilket sammanhang, passerade detta begrepp revy och jag kom att undra över vad det egentligen innefattar. Denna nyfikenhet föranledde lite studier som förde mig till analyser av De sju dödssynderna likväl som av deras så kallade spegelegenskaper De sju dygderna. Eftersom dessa begrepp härstammar från kristna fundamentalistiska rörelser, främst från Katolicismen, insåg jag snart att min syn på dessa polariserade begrepp skulle komma att bli allt annat än alltigenom bifallande.

De sju dödssynderna (S) och de sju dygderna (D) brukar anses omfatta:

  1. Högmod (S) - Ödmjukhet (D): Högmod beskrivs som en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, storhetsvansinne och fåfänga. Ödmjukhet å andra sidan representerar en balanserad självuppfattning och en medvetenhet om sina egna och därmed också andras begränsningar och svagheter. Noteras bör att ödmjukhet inte innebär självförnekelse utan tvärtom en insiktsfull självuppskattning. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av ödmjukhet såsom något uteslutande positivt och högmod som något alltigenom negativt.
  2. Girighet (S) - Öppenhet, främst Givmildhet (D): Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar och är förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad, snikenhet och kontroll. Girighet anses bygga på den felaktiga föreställningsbilden att materiella tillgångar innebär lycka. Girighet skall dock inte sammanblandas med sparsamhet. En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på alla gränser och får ofta ett dåligt rykte för sin snikenhet. Givmildhet är girighetens motsats och det skall understrykas att givmildhet inte alls förutsätter materiell givmildhet utan kanske främst kan karaktäriseras av ett öppet och ärligt sinnelag. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av givmildhet såsom något uteslutande positivt och girighet som något alltigenom negativt.
  3. Vällust (S) - Dygd, främst Kyskhet (D): Vällust beskrivs såsom sinnlig njutning, främst av sexuell natur, men även andra former kan innefattas. Vällustens motsats anses således främst vara kyskhet, kort och gott sexuell avhållsamhet av religiösa eller moraliska skäl, oftast för att efterleva religiösa föreskrifter och påbud. Här ser vi således ett första exempel på en dödssynd som starkt motiverats av kyrkans maktkontroll och där man genom att belägga något av det allra mest mänskliga med en stämpel av synd skapat ett hos befolkningen ofrånkomligt beroende av den syndaförlåtelse som kyrkan satt sig att ensamt kunna utdela. Det skall dock understrykas att kyskhet utifrån etiska och moraliska hänseenden även kan inneböra trohet utan religiösa eller moraliserande motiv, men detta är en icke-primär tolkning. För mig innebär ordet vällust främst något positivt medan jag anser kyskhet i en religiös eller moraliserande bemärkelse endast vara ett uttryck för icke önskad underlåtenhet till följd av förtryck. Vad som är moraliskt rätt och riktigt kan aldrig förkunnas av skrifter eller despoter utan är något som måste förändras och formas i varje tid, i varje samhälle. Om man med kyskhet skulle mena trohet utifrån ett perspektiv där det handlar om att oavsett aktuell moralordning visa varandra respekt så skulle jag kunna instämma i det såsom en dygd, dock är ordet alltför befläckat av religiöst förtryck att jag personligan aldrig kan betrakta det på det viset. Här väljer jag således att se den utmålade synden vällust som det positiva och dess spegelegenskap kyskheten som det negativa.
  4. Avund (S) - Medmänsklighet (D): Här har jag inte kunnat finna särskilt mycket djupare filosofiska analyser, särskilt inte kring den dygdiga sidan. Avund innebär missunnsamhet, en olust över att inte vara delaktig i en förmån som någon annan får ta del av. Detta är ett begrepp som vi nog alla kan relatera till, men vi ser nog inte alltid avundsjuka såsom något negativt, helt enkelt därför att vi i begreppet inte lägger in någon missunnsamhetskomponent eller någon verklig olustkänsla. Avund kan innefatta såväl materiella som icke-materiella aspekter och utifrån ovanstående definition kan jag inte annat än klassa avund som något negativt och dess motsats som något alltigenom positivt.
  5. Frosseri (S) - Avhållsamhet (D): När vi talar om frosseri tänker vi i regel i första hand på ohämmat konsumerande av mat. Det är givetvis ett exempel på frosseri, men i detta sammanhang måste vi tänka på att frosseri är en generell term som innefattar vitt skilda områden. Frosseri handlar om alla former av överdåd, slöseri och överdriven njutning. Som frosseriets motsats framhålls avhållsamheten, vilken innebär att man frivilligt avstår från något som man egentligen vill ha, främst tänker man på avhållsamhet såsom att avstå sexuellt umgänge. Den här axeln i synd-/dygdighetshänseende är knepig då dess mest reflexmässiga tolkningar åter återkopplar till en annan tid och ett annat samhälle än det vi idag lever i, ett samhälle under kyrkans stränga förtryck. Jag vill mena att frosseri mycket väl kan uppmuntras, så länge det inte skadar en själv eller sker på någon annans bekonstnad (materiellt eller icke-materiellt). Avhållsamhet kan på motsvarande sätt inte sägas vara universiellt av godo, avhållsamhet i syfte att i längden skapa större vällevnad, större njutning, etc kan jag mena är av godo, men aldrig avhållsamhet med religiösa syften eller som en del av någon form av ofrivillig eller pålurad lydnad. I mina ögon kan frosseri alltså vara såväl negativt som positivt och detsamma gäller avhållsamhet, allt är en fråga om sammahang och om vad som är gott för individen såväl som för individens omgivning.
  6. Vrede (S) - Tålamod (D): Vrede är en känsla som förvisso kan förstås och ofta förklaras med olika försvarbara orsakssamband, dock är det min uppfattning att vrede i sin renodlade betydelse är ett okontrollerat känslouttryck som saknar positiva konsekvenser och således bör motverkas och undvikas. Vrede tillåter nämligen ingen eftertanke, vrede söker enkla svar och kräver snabba och radikala åtgärder. Med detta synsätt blir tålamodet en begriplig motsats och kontrast till vreden. Tålamodet ger nämligen utrymme för eftertanke och representerar förmågan att kunna utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan bättre hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall som annars i sin tur ofta leder till icke-överlagt agerande. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av tålamod såsom något uteslutande positivt och vrede som något alltigenom negativt.
  7. Lättja (S) - Flit (D): Att ha en liten Luther på sin axel brukar innebära att flitens ok vilar tungt över personen. I en tid där flit handlade om faktisk överlevnad kan man förstå den allenarådande synen att flit alltid var av godo och lättja av ondo. I vår tid förhåller sig saker och ting dock väldigt annorlunda. Flit handlar inte längre om överlevnad utan istället oftast om begär efter mer meteriella ting, eller så utgör fliten ett sätt att fly från allehanda icke-materiella problem. Jag vill mena att flit idag är allt annat än allenarådande positivt, tvärtom kan det vara ett mycket destruktivt uttryck och därigenom något ytterst negativt. På samma sätt är det med lättja, även om överdriven lättja förvisso även idag kan betraktas som oansvarigt och något som i vissa lägen kan utgöra ett hot mot individers överlevnad och välmående så är det nog ändå oftare så att de flesta av oss borde lära oss att bli mer lättjefulla, inte ta allt i livet så allvarligt utan unna oss en större grad av lathet och passivitet, kanske inte alltid avseende fysiskt arbete men däremot ofta när det gäller allt arbete som ständigt upptar vår hjärna. I den tid vi lever i betraktar jag således lättja som aningen mer positivt och flit som aningen mer negativt, utifrån vad jag här redogjort för.

Sammanfattningsvis är min slutsats att jag inte genomgående instämmer med de sju dödssynderna och de sju dygnerna såsom representerande uteslutande negativa respektive positiva sidor. Grunden till mina ifrågasättanden kan främst ses härstamma från mitt förkastande av kyrkans moralistiska förtryck, vilket jag menar färgar ett flertal av dessa koncept, och där det sexuella förtrycket är allra tydligast. Kyrkans konserverande prägel kan också kopplas till mina övriga invändingar som jag menar hör samman med att dessa frågor omöjligt kan anses vara tidlösa utan måste ses som ständigt föränderliga i takt med samhällets utveckling.